TUNGT

Har mått ganska dåligt sista tiden. Det har funnits sitt skäl och det är Sigge.
Jag mår verkligen piss av att se honom klia, få sina sår som han biter sönder och slickar på. Hans hälta...

Känner mig så hjälplös. Jag badar honom var 3:e dag med klorhexidin schampo efter ordination från allergi-veterinären. Om det är regn eller annat slask ute så spolar jag mage och tassar för att det inte ska finnas något sand, grus eller dyl som irriterar hans hud mellan tårna eller på magen.

Han får ha täcke på sig när det regnar/ snöar för att inte pälsen ska bli blöt och det blir eksem av underullen som inte torkar. Täcke när det är kallt för hans leder.

MEN JAG SKA ERKÄNNA ATT JAG ÄR SÅÅÅ LESS.

Inte på att bada honom så länge det skulle ha hjälpt, men det är tydligen inte tillräckligt för i fredags kväll så slickade han upp ett nytt sår på svansen när Carina var över på middag och ikväll så har han varit på och slickat och naggat bak vid svansrotens början. Inget sår men blöt och tuffsig päls.
Nu är han nybadad och klorna klippta och jag bara bölar för jag pallar inte längre.

Badet är styrt till kvällen då jag gör det efter sista promenaden så han slipper gå ut och bli kall då han är blöt. Han får inte plats ordentligt i duschkabinen så jag får lägga handdukar runt för att det rinner när man kört främre delen som huvud, hals och bogparti. Sen får han stå när jag tar bakre delen... 4-5 badlakan som ska torkas, vatten överallt efter att han skakat av sig...
Själv är man helt öm i ryggen efter att ha stått och böjt sig när man masserat in schampo, spolat ur och sen torkat honom.

KÄNNS SÅ HEMSKT ATT SÄGA ATT MAN ÄR LESS, MEN JAG PALLAR SNART INTE LÄNGRE.

Varje gång man tänker att "nu så är han bra, nu funkar det" så blir det ett bakslag och han blir sämre. Ibland undrar jag om detta är ett symtom på att han är understimulerad.

Sigge är en glad, pigg och väldigt social och "mattig" hund. Det vet alla som känner honom väl... jag känner mig bara så oerhört otillräcklig. Vad är det för liv för honom som varit med i stallet sen han var 8 veckor, sprungit med 1-2,5 timme på ridturer, spårat, kört sök, lång promenader med massa lek...

Nu är det 30 minuter på morgonen, sen 30 minuter på eftermiddagen och då har han legat själv 6 timmar... för att sedan få en kvällsrunda 30 min. Det är 3 dagar i veckan, två dagar i veckan när jag har längre arbetspass så är han hos Maja men då är det koppel promenader eftersom han och Lea bara far omkring annars och leker. Då är han rejält halt efteråt.
Jag ser honom varje dag, jag lever med honom... Den hunden som jag älskar så otroligt mycket-MITT ALLT och det enda jag har kvar efter Maartin.

Kan inte säga att han är en olycklig hund för det är han inte. Han är världens mest positiva och goaste hund och vän. Men jag vet inte längre om han någonsin kommer att bli bättre än vad han är idag och då kan jag nog inte leva med det. Han är för mycket med menatlt för att må bra av att bara bo i en lägenhet och gå koppel promenader runt kvarteret. Skulle jag bo i hus och haft en tomt där han kunde ligga och få lite stimulans med saker som sker runt omkring skulle det varit lättare. Men så länge han inte kan/ får busa med kompisar, gå på en skogspromis på 45-60 minuter utan att bli dålig och bara gå i koppel då tycker jag inte längre det är värdigt för honom.

Kan ha fel men inser också hur pass dåligt jag själv mår över att se honom såhär. Som Anna sa: "Så länge du mår dåligt av att han haltar så är det inget positivt hundägarskap varken för dig eller Sigge". Kan bara hålla med för jag vill ju att han ska ha en glad matte, inte en som hela tiden går och kikar på hans hälta...

Livet känns så förbannat grymt och detta är något som påverkar och tar en liten del av varje dag.