VART GÅR GRÄNSEN!!?

Min älskade Sigge är inte särskilt bra i sin armbåge och det gör så ont i mig att se honom vara begränsad i sin egna kropp. I sinnet och huvudet är han unghund, i kroppen en gammal hund med artros och ledvärk.

Sista veckan har han reagerat när han suttit vid dörren då jag ska ut med honom. Har tjutigt till när han rest sig upp och sen spänt ryggen och bara gett mig en blick "hjälp mig matte". Gör så förbannat ont att vara helt hjälplös.

Han får antiinflammatoriskt och smärtstillande dagligen för att kunna smörja leden och hålla igång rörligheten i den. Det är inte ovanligt att äldre hundar får lite hjälp på vägen när de blir äldre. Sigge fick en skada för 1,5 år sedan då han fläkte sig ganska så rejält när han sprang omkull på blank-is. Sen i mars går han på daglig dos och är pigg och med mentalt och även haft bra och mindre bra dagar.

På vardagarna blir det 30 minuter morgon, 30 minuter eftermiddag och 30 minuter kvällspromenader. Trots detta ganska så strikta schema och att jag håller mig på så mjukt underlag som motionsspår, skog mm. gör att han fungerat. Men sedan ett par månader är han kroniskt halt 0,5-1 grad.

Hästar rider man inte när de är halta.
Det är därför svårt för mig att känna att det är okej att vara ute och gå 30 minuter när han uppenbart ÄR HALT!!!
Veterinärer, hundmänniskor, vänner mfl. tycker ändå att han är en glad hund och "med ändå" och det är just det som är så svårt. Vart går gränsen???
Jag vill inte att han ska vara för MIG. Jag vill att han ska ha ett bra liv. Inte bara gå runt kvarteret och sen ligga nedanför soffan när jag kikar på tv. Det är inte Sigge... Sigge är "unghund" med massa energi och vilja. Är det rätt mot honom???

Denna månad ska jag anteckna varje dag hur hans hält-status är. Älskar den hunden såååå mycket.

Nu ska han få sitt bad- världens finaste och bästa kompis.

ÄLSKAR DIG SÅÅÅÅ MYCKET SIGGE!!!!