Jag har haft djur sedan jag var 4 år. Det hela började med kaninen " Ninak", en svart liten dvärgkanin. När jag var 6 år köpte lilla " Smurf " som vart 12 år(!)
Ganska gammalt för en kanin. Han hade det så bra i sin utebur med " 3 rum och kök" som vi brukade säga. I innersta rummet hade han en värmelampa som pappa satt in till honom. Han gick bort när jag var 18 år, jag än idag minnas när syrran som var 23 år då, pappa och jag skulle begrava honom. Vi vart nog lite chockade hur pappa var tagen, vi hade ju ställt in oss på denna dag sen han var 5-6 år... Hur många kaniner blir 12 år!!? Han hade dessutom haft ett fantastiskt liv.

När jag var 9 år så köpte vi Lady. Vi hade letat häst i ett år. Det skulle vara en läromästare som var snäll och trygg. Vad hittade vi??? En 12-årig connemara som inte ville hoppa(!) Första året vågade jag knappt rida henne. Trodde hon skulle hoppa över alla upprullade ensilagebalar. Jag red istället vår foderponny Robin som också var connemara, men bra mycket lugnare.

Med åren så vart Lady och jag ett riktigt team. Vi tävlade mest dressyr, även några lägre klasser i hoppning, även om det varken var min eller Ladys melodi. Vi var med i vallentuna ridklubbs allsvenska lag och vi gjorde mycket roligt ihop. Vad jag älskade den ponnyn.

1996 vart hon sjuk i fång och fick stå på smärtstillande och med benen i vattenhinkar. Efter två veckor så åkte vi in till ATG på solvalla för att röntga hovbenen, det var kört. På två veckor hade jag gått från att ha en häst som aldrig varit halt eller sjuk till att ha en ponny som det var ovisst om hon skulle fungera som promenadhäst. Gör fortfarande ont i hjärtat bara jag tänker på det.

Kämpade med Lady i 14 månader. Det var smärtstillande när hon skulle skos med alla möjliga specialbeslag. Fick massa kolikanfall eftersom hennes tarmsystem var förstört. Satt på henne 33 gånger på 14 månader, resten av tiden var det bara rent pyssel och promenader.
Tillslut gick det inte längre, hon vart inte bättre och hovbenet var kraftigt sänkt.

Den 8 september 1997 togs hon bort i sommarhagen. Syrran och jag var nere några timmar innan och gav henne MASSA havre, betfor, äpplen och sen släppte vi ut henne så hon fick beta riktigt grönt gräs sista timmarna. Allt det som hon inte kunnat sina sista 14 månader.
Det var dimma ute och vi knallade upp till hagen med henne. Hade en hink med morötter,havre och betfor i ena handen, Lady i den andra. Hon var lite osäker på karlar och backade och då gick syrran över till mamma och pappa som stod en bit bort. Just då var det bara overkligt och jag hade bara velat ta henne och springa därifrån... min fina ponny och bästa vän.

Det gick fort... small till och sen var hon borta. Maria kom och tog mig därifrån, själv fick jag inte fram någon luft. Ena sekunden står det ståtliga djuret uppe brevid mig för att i nästa sekund smasha i marken. Maria betydde allt för mig denna tid. Hennes ponny Dajmen hade varit sjuk samtidigt som lady och vi hade stöttat varandra genom klinikbesök senaste året. Jag hade varit med Maria på ultuna när Dajmen togs bort ett halvår tidigare.

1996 hade jag äntligen skaffat min första hund. Det var Sacramentos Sandra, även kallad Bonnie. Hon var en sådan hund man får EN gång i livet. Trognare och goare hund får man leta efter. Tyvärr hade hon klåda, armbågar och höfter med artros så 2003 fick hon somna in.
2003 hittade jag min nuvarande guldklimp och sambo Sigge hos Monica ute i Båtstorp. Det var kärlek vid första ögonblicket, min lilla gris och DAMP.

Efter Lady köpte jag mitt halvblodssto Etina. Hann bara få igång henne 10 månader, sen vart hon ganska illa sparkad i sommarhagen när hon var 6 år. Stod ett år, sen beslutade jag mig för att betäcka henne. 2000 föddes en fantastisk liten ( stor) fölunge. Han var alldeles blyertsgrå med stjärn och vart senare svart. Han fick stå ut med mycket, dusch när han var 3-4 dagar gammal, verkad när han var en månad och vi åkte ut till djurgården, valla och var runt lite när han var 1-2 år för att han skulle vara van att åka transport.

Maartin finns sedan 2006 hos sandra nere i skåne och kan inte ha det bättre.

Djuren har som sagt passerat under åren och ibland kan man ha dåligt samvete att lämna Sigge. Djur innebär ju också mycket ansvar, planerande och fix och trix. Ibland kan man känna att det är lite för mycket, då brukar jag läsa HUNDENS BÖN och påminna mig... sååå fin.
Var rädda om era bästa vänner i vått och torrt.